PSYKOTERAPEUTER OCH HOMOSEXUALITETEN

Psykoterapeuterna gick från att ha klassificerat homosexualitet som en sociopatisk mental störning till en parafilisk störning, sedan till en parafili förutsatt att den homosexuelle kände sig obekväm med sin läggning men inte ifall han var bekväm med den och därefter till ett mentalt normalt tillstånd, men här föreligger några besynnerliga fynd . . .

Några underliga fynd

Fem år efter Amerikanska psykiatriska föreningen (APA) avlägsnade ego-syntonisk homosexualitet (d v s där den homosexuelle är bekväm med sin läggning) ur den Diagnostiska och Statistiska Manualen för mentala Störningar (DSM), bad Garfinkle och Morin några psykoterapeuter att utvärdera en patients beskrivning.(1) Några fick höra att patienten var homosexuell och andra att patienten var heterosexuell. Terapeuterna beskrev den homosexuelle patienten som allvarligare mentalt sjuk.

Det kan hävdas att deltagarna i Garfinkles och Morins studie fortfarande påverkades av det faktum att endast för en tid sedan klassificerades homosexualiteten som en mental störning. 20 år efter det att APA hade tagit bort homosexualiteten som en mental sjukdom, upprepade, emellertid, Rubinstein Garfinkles och Morins studie och fann liknande resultat.2 Rubinsteins försökspersoner var 417 unga psykoterapeuter som var övervägande sekulära och politiskt liberala och som aldrig hade varit bekanta med DSM gamla utgåvor. Båda resultaten visade sig vara oförenlig med den uttalade åsikten hos terapeuterna angående homosexuella patienter, (3,4) eller APA:s officiella hållning.(5,6) Dessutom rapporterade Rubinstein att en genomgång av psykologisk litteratur avslöjade att många psykologers hållning var att homosexuella som är icke-patienter inte är mindre välanpassade än heterosexuella, (7,8,9) eller t o m att homosexuella är bättre anpassade än de heterosexuella.(10,11) Vissa psykoterapeuter tillkännagav att homofobi är det problem som borde behandlas.(12,13)

1995 erhöll Lilling och Friedman (14) liknande resultat som Garfinkle och Morin, och Rubinstein i ett urval psykoanalytiker. Därför med hänsyn till homosexualitet, är det som terapeuterna verkligen tror helt annorlunda än vad de tror att de tycker. Det tycks som om många psykoterapeuter lever I förnekelse och har lurat sig själv att tro det som är officiell ståndpunkt. APA:s beslut att avlägsna homosexualiteten från DSM (1973) påverkade inte omedelbart psykiatrikerna i flertalet länder. 1988 t. ex skrev Kachaev och Ponomarev följande I en rysk tidskrift:(15)

“En omfattande klinisk och psykologisk undersökning utfördes bland 240 homosexuella män. Ett flertal faktorer fastställdes spela en roll i utvecklingen av homosexuell drivkraft. Terapeutiska och preventiva metoder utarbetades. Homosexuella män befanns ha förhöjd sexualitet vid 5 till 7 års ålder. De första tecknen på homosexuell läggning var uppenbar vid 14-16 år och deras slutgiltiga tillstånd förvärvades vid 18-20 år. Roller som spelas av individuella partners bestämdes tillstor del av personlighetsmässiga egenskaper (extraversion rådde i en “aktiv” grupp och introversion i en “passiv” sådan). Homosexuell inriktning berodde primärt på en psykopatologisk utveckling av personligheten, asocialitet och yttre stimuli som gav det första sexuella intrycket. Under en påtvingad isolering kunde homosexualiteten lätt undertryckas med Klorpromazin och sedan med en Sulfadiazinbehandling. Preventionen av homosexualitet borde ordnas genom att använda många sätt som verkar via en differentierad legal-medicinsk infallsvinkel.”

Beakta även de publicerade kommentarerna från Bardenshtein et al., som år 1995 förklarade syftet bakom nödvändigheten att diagnosticera homosexualitet och hur man bör gå tillväga: (16)

“I sociala termer är homosexualiteten en av de farligaste sexuella perversionerna, eftersom den är föremål för ett starkt socialt ogillande, påverkar personlighetens innersta, leder till social missanpassning, ångestgenererande, utveckling av neurotiska och depressiva tillstånd, suicidal ökning, leder till spridning av syfilis och AIDS, bildar grunden till otaliga brott (våld, aggression, mord). Homosexualitet kan så gott som inte korrigeras och döljs noggrant. I enkönade grupper (soldater, studenter, militära skolor, interner) kan förekomsten homosexualitet vara så hög som 30 till 50%. Den föreslagna komplexa metoden för att diagnostisera homosexualitet hos män har utvecklats utifrån metoder från sexologi, antropometri, verbal och ickeverbal psykodiagnos, multidimensionell matematisk statistik. Metoden består av flera oberoende block som representerar olika aspekter på sexualiteten. Den är ledande för en flexibel och snabb lösning på flera praktiska problem från att peka ut en riskgrupp genom screening till en fullödig utvärdering av experter av den sexuella sfären resulterande i en differentialdiagnos.”

Rysk psykiatri betraktar inte längre homosexualitet som en mental sjukdom. Låt oss rikta blickarna på de omständigheter som ledde till att homosexualitet avlägsnades som diagnos I DSM.

Historien: Avskrivning av homosexualitet som mental störning

APA slutade att betrakta homosexualitet som en mental störning efter en utdragen social agitation och professionell konflikt.(17) De homosexuella skapade oordning vid APA möten och trakasserade psykiatrikerna. Psykiatrikern Nelson Borelli, t.ex var på APA konvention 1972, och noterade följande:(18)

“I motsats till Dr Mac Donalds uttalande, avskrev inte Dr Judd Marmor homosexualitet som mental störning. Jag befann mig i San Francisco vid APA konventet 1972 då Bög och Lesbiska – aktivister tvingade APA:s ledarskap att utlova att ta bort homosexualitet ur den diagnostiska manualen eljest skulle det inte bli något APA konvent. De orsakade inte bara skandalen, utan aktivisterna hade även uppnått kontroll över infrastrukturen i konventets byggnad. APA höll löftet.”

Ovanstående kommentar var som svar på en ledarkommentar i British Medical Journal, som tillskrev Dr. Judd Marmor en viktig roll i att avskriva homosexualitet som mental sjukdom.(19,20) Schaler noterade att Dr Marmor lånade idén om att homosexualitet inte var en mental sjukdom från psykoanalytikern Thomas Szasz utan att ge erkännande till honom. (21) Szasz ansåg inte bara att homosexualitet inte var en mental sjukdom, utan han menade också att det inte finns något sådant som en mental sjukdom överhuvudtaget.(22) I en bok från 1965 om homosexualitet redigerad av Dr Marmor, vilken innefattade ett kapitel av Szasz,(23) pläderade Dr Marmor aldrig för att homosexuella inte var mentalt sjuka och fortsatte att åberopa de homosexuella som “patienter.” Vid 1965, konkurrerade Dr Marmors syn på homosexualitet med den psykiatriska synen som en patologi. APA:s Kommitté om Nomenklatur beslöt att stryka homosexualitet ur DSM 1973. Den gav motståndarna 15 minuter att presentera en vederläggning.(24) Medlemskap I APA kan tillbakavisa kommitténs beslut även rörande vetenskapliga spörsmål. Några röster vädjade till medlemskapet I APA.

Aktivisterna köpte snabbt in APA:s sändlista efter det att (NGTF) skickat ut en förfrågan om att samla in pengar från dess medlemmar och sedan satte ihop ett brev, fick det undertecknad av några psykiatriker och därefter skickade detta till över 30.000 APA medlemmar och enträget uppmanade dem att rösta för att bibehålla nomenklaturförändringen. Brevet undvek medvetet att nämna att NGTF hade skrivit och distribuerat ut det. Samtliga psykiatriska undertecknare förnekade offentligt all kännedom om NGTF listiga drag. Endast en tredjedel av APA:s medlemmar svarade, men de flesta röstade för att stödja nomenklaturförändringen och beslutet från styrelsens förtroendemän stod fast. Klart är att beslutet inte speglade hur de flesta psykiatriker såg på homosexualitet vid den tiden. Dessutom, användes vissa metoder för att bevisa att de homosexuella är lika välanpassade som heterosexuella, såsom Rorschachtestet, vilket innefattar tolkningar av bläckplumpsmönster, som är så löjliga att ingen psykiater med självrespekt skulle använda dem idag. Homosexualiteten hävdes i två faser. För det första, togs ego-syntonisk homosexualitet bort som diagnos; ego-syntonisk hänför sig till att vara bekväm med sin läggning. Ett par år senare togs även, ego-dystonisk homosexualitet (inte bekväm med sin läggning), bort som diagnos; det antogs (ej bevisat) att känna obehag med att attraheras av samma sex var ett resultat av en internaliserad samhällelig homofobi.

1994 föreslog styrelsen i APA en förändring i etiken där det skulle bli en överträdelse av yrkesetiken om en psykiater skulle hjälpa en homosexuell klient att bete sig heterosexuellt, även om klienten önskar det. Detta var anmärkningsvärt eftersom psykiatrikerna förväntas tillgodose deras klienters önskemål. Terapeuter som hjälpte de homosexuella till förändring och ett antal “ex-bögar” hotade med att ifall resolutionen gick igenom, skulle de lämna in en anmälan om åtal mot APA, och tvinga dem att åter öppna den ursprungliga grunden på vilken homosexualiteten utelämnades från diagnoslistan. Aktivisterna drog sig tillbaka. Det synes oetiskt för psykiatrikerna att försöka förändra en homosexuell grundat på antagandet att homosexualiteten i sig är en mental störning eller antagandet att patienten borde förändras till exklusivt heterosexuellt beteende för sitt eget bästa.(25)

Framtiden

Från sent 1990-tal och framåt, har åtskilliga slumpmässiga och populationsbaserade studier tvingat psykoterapeuterna att erkänna att homosexualitet och bisexualitet åtföljs av ökad risk för mentala sjukdomar, men de är snabba att påpeka att diskriminering, stigma, fördomar och trakasserier är ansvariga. Många studier, emellertid, under senare år har argumenterat mot denna föreställning och tillhandahållit många bevis för att homosexualitet och bisexualitet i sig självt är kopplade till ökad sannolikhet för mentala sjukdomar. Så det är en fråga om tid innan psykoterapeuterna tvingas erkänna detta.

Referenser

1. ^ Garfinkle EM, Morin SF. Psychologists' attitudes toward homosexual psychotherapy clients. J Soc Issues 1978;34:101-12.

2. ^ Rubinstein G. The decision to remove homosexuality from the DSM: twenty years later. Am J Psychother 1995;49(3):416-27.

3. ^ Gartell N, Kraemer H, Brodie HK. Psychiatrists' attitudes toward female homosexuality. J Nerv Men Dis 1974;159:141-44.

4. ^ Martin A. Some issues in the treatment of gay and lesbian patients. Psychotherapy: Theory, Research and Practice 1982;19:341-48.

5. ^ DSM III-R: American Psychiatric Association, 1987.

6. ^ DSM-III: American Psychiatric Association, 1980.

7. ^ Bell A, Weinberg M. Homosexualities: a study of diversities among men and women. New York: Simon and Schuster, 1978.

8. ^ Hooker E. The adjustment of the male overt homosexual. J Projective Techniques 1957;21:18-31.

9. ^ Rosen DH. Lesbianism: A study of female homosexuality. Springfield, IL: Charles C. Thomas, 1974.

10. ^ Hopkins JH. The lesbian personality. Br J Psychiatry 1969;115:1433-6.

11. ^ Henry WE, Sims JH, Spray SL. The fifth profession: becoming a therapist. San Francisco: Jossey-Bass, 1971.

12. ^ Hyde JS. Understanding human sexuality., 3rd ed. New York: McGraw-Hill, 1986.

13. ^ Silberman BO, Hawkin O. Lesbian women and gay men: Issues for counseling. In: Weinstein E, Rosen E, eds. Sexuality counseling: Issues and implications. Pacific Grove, CA: Brooks/Cole, 1988;101-338.

14. ^ Lilling AH, Friedman RC. Bias towards gay patients by psychoanalytic clinicians: an empirical investigation. Arch Sex Behav 1995;24(5):563-70.

15. ^ Kachaev AK, Ponomarev GN. [Age-related dynamics and conditions for developing male homosexuality]. Zh Nevropatol Psikhiatr Im S S Korsakova 1988;88(12):78-82.

16. ^ Bardenshtein LM, Ermolaev VS, Ovchinnikov VI, et al. [The characteristics of diagnosing homosexuality in examining a special population contingent]. Sud Med Ekspert 1995;38(2):13-6.

17. ^ Bayer R, Spitzer RL. Edited correspondence on the status of homosexuality in DSM-III. J Hist Behav Sci 1982;18(1):32-52.

18. ^ Borelli N. Declassifying homosexuality. Bmj 2004;328(7437):0-g [http://bmj.bmjjournals.com/cgi/eletters/328/7437/0-g].

19. ^ Mac Donald R. Lessons from medicine's shameful past. Bmj 2004;328(7437):0-g.

20. ^ Tanne JH. Judd Marmor: psychiatrist who changed the view of homosexuality as a mental disorder. Bmj 2004;328(7437):466.

21. ^ Schaler JA. Giving Marmor credit for the idea that homosexuality is not an illness is undeserved. Bmj 2004;328(7437): [http://bmj.bmjjournals.com/cgi/eletters/328/7437/466#51086].

22. ^ Szasz T. The myth of mental illness: foundations of a theory of personal conduct. New York: Paul B. Hoeber, 1961.

23. ^ Szasz T. Legal and moral aspects of homosexuality. In: Marmor J, ed. Sexual inversion: the multiple roots of homosexuality. New York: Basic Books, 1965;124-39.

24. ^ Bayer R. Homosexuality and American Psychiatry: The politics of diagnosis. New York: Basic Books, 1981.

25. ^ Section 1-GG. Opinions of the ethics committee on the principles of medical ethics. Sep 1999 [http://www.psych.org/].